Att vara stark har även sina fläckar

Jag försöker att ALLTID vara stark och jag försöker att inte tycka synd om mig själv, jag anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det bara så jävla tungt och svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt.

 

Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar och att mentalt vara stark. Försöker att smälta min sorg av denna saknad och så klart längtan och alltid se det positiva i det. 

Jag kan i bland skämmas över att känna sorg när jag faktiskt har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så himla svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag måste lära mig att acceptera den och titta rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar då han arbetar borta i långa perioder åt gången det vill säga borta 15 och hemma 13. Sedan när han väl är hemma så jobbar jag då han är ledig, då mitt liv flyter på som vanligt och inte kan utnyttja tiden till att just vara tillsammans.

Det här är kanske en smärta jag måste lära mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom? 

Jag har lärt mig att leva med att varje kväll innan jag somnar och varje morgon vakna upp och känna en enorm saknad och längtan efter honom när han är borta på jobb. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det, men ibland skiner det igenom.

Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en.

 

Ibland kan jag inte låta bli att gå ner på knä och nästan desperat be, till vem? Jag vet inte. En bön om att den känslan någon gång ska lämna min kropp. Att min enorma saknad någon gång bara kan förvandlas till lycklig längtan.... Och att han får ett jobb här hemma så vi kan somna tillsammans varje natt... Kan jag få önska så önskar jag det av hela mitt hjärta...

Jag älskar honom så otroligt mycket! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️