Längtan efter dig

I hjärtat finns ett rum
som bara är till för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om och om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära 
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

Snart har en tung och ensam vecka flutit på, men saknaden är ändå inte lätt att leva med, jag försöker ta mig igenom varje dag, men det är inte så enkelt som det låter. 

Jag är ju en person som är känd för att vara den glada och har alltid ett leende på läpparna. Men när ens stora kärlek är så långt borta som han nu är, så är det svårt att vara just glad. Det jag tycker är jobbigast är ändå också ovissheten om att inte veta hur länge detta kan pågå. Kommer vi leva så här i flera månader eller blir det till år!? 

Jag fick igår en fråga om jag ville med ut och äta, och äta är ju aldrig kul själv så jag sa ja absolut, så det var bara att hoppa ur mysbyxorna, som jag precis hoppat i efter jobbet. De kom sedan och hämtade mig och vi åkte ner på stan. Efter maten ville de gå på lokal, och i ärlighetens namn var jag väl inte så himla sugen på det, för jag var ganska trött, men jag gick dit med dem och jag köpte mig en öl. Sedan lyssnade vi på de band som spelade. Men jag var så fruktansvärt trött och ville egentligen bara hem och sova. Sedan när man väl kom hem så var det ju ensamt igen. Tur jag var trött och somnade på direkten!

Just nu så saknar jag honom som mest faktiskt, men jag mår också sämst värre på grund utav att jag saknar honom så, men jag ska väl försöka se allt mer positivt och på att jag ändå är frisk, och har det för övrigt bra. Men.... Lätt sagt...