Hur får man det att funka på avstånd

Jag tror ingen som står inför att behöva inleda ett distansförhållande direkt jublar jippie över det. När vi är kära och man älskar någon vill vi ju vara så nära varandra som möjligt och att vara i ett förhållande handlar ju till en stor del om att man vill dela otroligt mycket tid med varandra. Så egentligen är det väl dömt att misslyckas, distansförhållanden? Nej, såklart inte, inte nödvändigtvis.

Ibland tvingas vi göra något som inte är vad man vill.. Det är inte bra att bo jättelångt ifrån någon man älskar, eller ifrån någon som ger en så mycket pirr i hjärtat att man inte vet vart man ska ta vägen. DET ÄR INTE OPTIMALT, MEN DET ÄR ÖVERKOMLIGT EN PERIOD.

För det första, är vi alla olika individer att man måste se till sin egna specifika situation och behov som par. Det finns alltså inte NÅGOT rätt eller fel. Hur ser er situation ut?

För det andra har jag själv haft distans nu i 2 år och är alltså inte helt legitim att yttra mig om förhållandetips. Vi är gifta och äger hus, bilar, husvagn och annat ihop. Jag har honom helt hemma boende i 14 dagar och sedan ligger han ute på jobb i 14 dagar. 

MEN det finns något som visat sig vara gemensamt för många och som även jag skulle vilja dela med mig om VÅR syn på det hela och hur vi får det att fungera. Ja fungerar skapligt i alla fall... ;)

Man faller pladask, förälskelsen kickar in, alltihop växer till enorm kärlek och någonstans mitt bland alltihop börjar man planera om en framtid tillsammans. Det är förmodligen också det som gör att människan trots värkande hjärtan och längtan orkar stå ut dagarna, månaderna och åren – genom att fokusera på framtiden. Så är det för oss i alla fall!

Vi måste veta att vi kommer få vara tillsammans i framtiden, vi måste veta att vi kommer få leva ihop på  heltid. Kan man inte se det hända, ja då kan det nog vara svårt att överleva ett sådant här förhållande – för vad är då poängen med det hela? 

Allt vi vill är ju att få vara tillsammans, att få vara nära, och ibland måste man kanske faktiskt offra något för att kunna ta steget att få vara det. Eller så befinner vi oss i en situation där det faktiskt inte är möjligt just då och då får man, tyvärr, överlägga att överge kärleken eller kämpa på tillsammans.

En gemensam faktor för alla liknande av sådana här förhållanden.

Att man bör ha mål och delmål. Ex om vi vet att om ca 1 år kommer han att arbeta på hemmaplan, – hur ofta och när kommer vi kunna hitta på saker bara vi två? Planera in olika delmål tillsammans för att ha något att se framåt till och få tiden att gå...

Och så här är det för mig och min Ö…

Vi är alltid hos varandra, alltid. Jag tänker på honom exakt hela tiden och är lika närvarande i hans tankar. Jag känner att han är i mitt hjärta och det är svårt att beskriva hur tydligt det känns. Det kanske låter helt sjukt? Eller så är det helt normalt?! :) Vi upprepar det dagligen för varandra, att vi älskar varandra. Vi är en del av varandras liv trots att våra liv just nu är så olika vissa veckor. 

Vi har det kanske lite mer komplicerat än andra som gör att när han väl är hemma helt så jobbar jag på som vanligt och kan ju inte vara hemma och ledig, sedan så har vi alltid hans barn (dvs mina bonusbarn) då han är hemma, vilket innebär att de också längtat efter honom så som jag. Då måste man fokusera på de kortare etapperna och det blir plötsligt betydligt mer lättsmält. Att ha ett gemensamma mål om att ex planera in en veckas utlandssemester eller små weekends på hotell med olika påhitt för bara honom och mig. Det ger kvalité och man får den där egentiden tillsammans. 

Jag tror också det är viktigt att ta tid för varandra. Det är så viktigt att man fortfarande finns där. 

Ord i skrift blir viktigare än någonsin, särskilt när det är förhållande på distans. Jag skriver sms till honom ofta, och han till mig. Vackra kärleksförklaringar på Facebook är det absolut bästa jag vet, där skriker han ju ut till alla att han faktiskt älskar mig inför alla. Det är en härlig och lyckokänsla.❤️❤️❤️

Kanske självklart men: skicka bilder och FaceTime/skypa så ofta ni kan, skicka videos där ni pratar. Kan ni inte det och hinner ni inte prata i telefon så skicka ljudklipp och sms.

Osjälvisk kärlek. Det här är otroligt svårt, men lyckas man har man så himla mycket att få tillbaka på det. Min Ö är väldigt trött ibland, eller rätt ofta faktiskt, vi pratar i telefon/FaceTime/Skype varje dag, så ibland blir det jobbigt för honom då han jobbar 12 timmars arbetspass och när man är helt slut efter en sådan dag vill han ju slappa och se på film, men han offrar sig fast han är trött och det är jobbigt för honom att avsätta 40-60 min vilket gör att den lilla tid han har till att slappa och bara ta det lugnt är minimerad om han pratar med mig. Han vill lägga sig 21:30, så när jag arbetar sent och slutar 21 blir det inte så roligt för då blir det lite senare för honom och jag har 4 dagar kvällspass till 21. Men han gör det för att han älskar mig och vill prata med mig.

Han har som sagt alltid avsatt tid till att prata med mig varje dag och det är jag enormt glad och tacksam för. Men ibland vill jag prata mera vissa dagar och eftersom jag känner honom så vet jag ju också vilken tröttmössa han är och det sista han vill är att göra mig ledsen. Men ibland blir det för mkt då jag hatar detta avstånd och bara bryter ihop och vill ha honom hos mig. Det kan bli jobbigt... Men vi kämpar på tillsammans som han säger... Han är så gooo!! ❤️❤️❤️

Pojk- och flickvänner blir generellt upprörda över otroliga struntsaker (inklusive jag själv). Men jag jobbar på det. Tro mig!!! Första gången, blev jag ledsen och arg när han inte fokuserar på vad jag säger, dvs vara helt i samtalet. Utan han kanske tittar på sportresultat eller annat då vi har vår telefontid. Jag älskar uttrycket: välj dina strider! Är det värt att bli upprörd? Och varför blir jag det? Men vi borde båda se till att vara osjälviska och ge mer av oss själva för den andres skull.

Något som berör osjälvisk kärlek ännu mer är kanske att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka. Om jag skickar milslånga sms en kväll, förväntar jag mig då att få ett milslångt svar på morgonen? Jag har lärt mig att, (har inte varit lätt alltid) nej det gör jag inte, de där många, fina orden kommer från mitt hjärta & det som betyder något är att veta hur fint de landar i hans hjärta. Sedan skriver han sms till mig varje morgon så jag har något fint att se fram till när jag vaknar, lite som en godmorgonpuss kan man säga. :)

Det är något man får jobba på, tro mig!!! Ha tålamod med varandra. Svarar han inte på dina sms? Han kanske är upptagen för stunden, jag kan lova dig att han har inte slutat 

Ibland kan man få en rejäl dipp och bli orolig varför man inte får svar... Man lär sig hela tiden. Det är svårare att hålla ihop ett sådant här förhållande tro mig!

Skratta ihop, gråt ihop. Prata om oviktiga och viktiga saker. Prata i några minuter eller i flera timmar när ni kan. Och framför allt: prata om saker. Upplever du att något är ett problem så TA UPP DET och gör det lugnt och sansat (vilket är ett helt annat ämne). Var noga med att säga till exempel, jag vet att du inte gör det medvetet men det är så jag upplever det... 

Berätta hur ni känner och berätta när det känns bra. 

Det kanske absolut viktigaste hamnade sist bara för att det känns så självklart för mig (ja, faktiskt) och är väl egentligen inte grundsubstansen i ett distansförhållande utan i vilket förhållande som helst: 

Ha förtroende. Jag litar på min Ö mer än någon annan och vi är öppna om precis allt. Vi litar blint på varandra och det känns väldigt skönt, och det är viktigt. Viktigt att båda ser till att den andre känner tryggheten. Det min uppgift att se till att Ö är trygg och det omvända.

Har ni några fler tips?

Sen ska man veta att förr eller senare måste det till en förändring, helt enkelt eftersom det är mot vår natur att vilja ha någon vi tycker om på så långt avstånd. Så för min del så lever jag på hoppet att han en dag ska få ett jobb här hemma inom snaraste framtid. Frågan är bara när? Hur länge orkar man vänta?